Känner lite som att jag inte riktigt kan bärga mig tills våren, aka vårterminen, börjar. Det är så mycket jag ser fram mot att få göra. Typ träna, eftersom det numera är en sisådär 150 år sedan jag hade tid att träna sist. Och c-uppsatsen, jag trodde att det skulle bli min död, men jag har nog aldrig sett fram mot att göra ett arbete såhär mycket. Att skriva om något man är intresserad av har sina fördelar, och jag har haft sådan otrolig tur att ett marknadsföringsarbete och ett samtal med en halvsläkting resulterade i en fantastisk inspiration.
Fast allting är ju inte helt underbart. Jag kommer sakna Smålands massor, samtidigt som det kommer bli skönt att inte ha de måsten och ansvar som kommer med det. Men två år är lång tid, det är det. Och hur roligt det än har varit så är det dags att gå vidare.
