På våren för två år sedan fick jag diagnosen IBS av min läkare. Då hade jag i flera månader mått så dåligt att jag tillslut inte visste vad jag skulle göra. Jag gick till läkaren i tron om att det var laktosintolerans, vilket det inte var. Idag önskar jag verkligen att laktosen varit det enda problemet. Allt eftersom tiden har gått är det mer och mer som läggs till på ”saker jag inte kan äta”-listan, och under veckan i Visby insåg jag på riktigt att det inte håller längre. Jag kan inte gå in i en affär och köpa något för att jag är hungrig, för jag mår dåligt av i stort sett allt de har. Det blir svårare och svårare att laga mat, eftersom jag knappt har något att välja mellan. Mitt levnadssätt har ändrats rejält under dessa sista åren, jag kan inte leva som förut, inte göra de saker som jag kunde då. Jag kan knappt vara ute och festa, jag börjar bli rädd för att resa, och resa är något jag verkligen älskar att göra, bara för att jag har så lätt att må dåligt.
Så igår satt jag och tänkte, funderade på att höra av mig till läkaren och be om fler prover och tester. För när jag fick diagnosen bestod det i stora drag av att allergi-testen var negativa, jag fick frågan om jag var stressad och svarade nej (har nu i efterhand insett att jag var superstressad). Mycket mer än så var det inte. Men sedan fortsatte jag att tänka. Jag har läst väldigt mycket om IBS på internet som är skrivet av andra som lider av samma sjukdom, och allt de skriver, alla symptom, stämmer så väl in att det helt enkelt inte kan vara något annat.
Det finns även många tips för att få lite bukt med problemet, och det vanligaste är ”ät mycket fibrer”. Jag kan äta ytterst lite fibrer innan jag mår så dåligt att jag inte vet om jag ska kräkas eller svimma. Träning och regelbundenhet sägs också hjälpa. Men att försöka ha sträng regelbundenhet när man reser är svårt. Börjar till och med överväga att låta bli den efterlängtade Italienresan som jag tänkt göra nästa sommar. Bara för att jag är rädd för att må dåligt. För att jag vet hur det kommer bli.
Tillslut skrev jag ett mail till en dietist, förklarade mitt problem och frågade om hon kan hjälpa mig, och hur lång väntetiden för rådgivning är. För om jag klarar av det dagliga livet, så kanske kanske jag även kan klara av en rundresa.
Det är bara att vänta och se.
